Radikal Pedagogik Paletten

This text was published in the Swedish art magazine Paletten  4:2012 #290


RADIKAL PEDAGOGIK
Radikal pedagogik utgår från att alla människor har kunskap. Pedagogikens roll är att möjliggöra denna kunskap genom att skapa situationer där den erkänns och situeras, det vill säga placeras i ett sammanhang, i en kropp, i en tid, på en plats. En radikal pedagogik söker också verktyg för att handla utifrån detta. Den genererar på så vis inte bara kunskap utan även politiska subjekt.
Den radikala pedagogiken har ett tydligt och transparent maktperspektiv där makten uttalas för att kunna ifrågasättas. Den ifrågasätter inte bara vad vi lär oss utan hur vi lär oss, hur vi använder kunskap och vem som definierar vad som är värt att veta. För ingen kunskap, eller vi som förmedlar den, är neutral eller fri från värderingar. Kunskap görs alltid med ett syfte och som en del av en samhällsordning. Fokus för en radikal pedagogik är att aktivera ett kritiskt tänkande och att utmana den rådande maktordningen genom ett aktivt konstruerande av alternativ.

Tillit
Att skapa utrymme för det oväntade är svårt. Tilliten behöver vara så stor om vi ska försätta oss i en situation där vi är öppna för att vad som helst kan hända. Nyckelordet är tillsammans. Om vi gör det tillsammans och det finns tillit mellan oss, så kan vi. Men då måste vi definiera ett tillsammans. Hur gör vi det? Individen görs i kollektivet. Så mycket vet vi.

Tillit är svårt för mig men du gör det lite lättare.

Det känns viktigt för mig att få säga till dig att jag har tillit till dig.

Du har civilkurage, en av de få som har det. Det gör mig trygg.

Du är den punkt av tillit jag behöver för att orka/kunna/våga agera politiskt i världen.

Kan vi lova varandra ett par år till? Kan vi stå kvar tillsammans?

Kan vi insistera på att vara del av den här rörelsen, i den här stunden?

Jag vet att det vi gör tillsammans är viktigt.


Vi lyssnar på er, pratar med er, gör tillsammans med er. Vi tänker på, planerar och definierar situationen, och uttalar varför vi alla är här. Ibland lyckas vi skapa tillfälliga kollektiv. Då kan (nästan) allt hända. Vi är tydliga. Inte nödvändigtvis öppna för alla utan vi definierar och stänger några dörrar. Samtidigt tar vi låset av ytterdörren. Vi talar högt och möts i rum där alla kanske inte deltar på samma villkor, men där vi i alla fall kan se varandra och/eller höra och/eller känna varandra. Vi försöker tänka kritiskt utan att bli förlamade av det. Tänk, bara du gör samtidigt, brukar vi säga till varandra. Eller, handla först, sen ser vi kritiskt på det. För vi ger varandra rätten att ändra oss. Den typen av tillit finns mellan oss, inte alltid, men vi jobbar på det.

Jag kan lova fler år.

Jag tror att omförhandlingen och uttalandet av vad vi vill med gemenskapen är en del av tilliten.

Att långsiktigheten består i en pågående förhandling, gemensam förändring, ett sökande, där du står kvar och jag står kvar, när vindarna blåser och mjölken surnar.

Vi kan turas om att orka.


Den första ramen är rummet. Här möter vi er. Vi börjar med att lägga fram förutsättningarna för oss alla att vara här. Sen skriver vi en lista som vi sätter upp på väggen. Detta är vår gemensamma överenskommelse står det, och sen våra punkter:

Vi är här när vi har lovat varandra det.
Vi har en viss tid tillsammans och vi delar på den.
Vi tar varandra på allvar.
Vi tolkar varandra välvilligt.
Vi är lyhörda.
Vi är personliga/privata när vi behöver det.
Vi är politiska alltid.
Vi har alla erfarenheter som vi tillsammans kan göra till kunskap i det här rummet.
Vi är generösa mot varandra.
Vi vågar misslyckas.
Vi vågar ta ställning och vi vågar ändra oss.
Vi låter konflikter ta den plats de behöver, vi är inte rädda, vi gör dem inte större eller mindre än vad de är.
Vi tar ansvar för den makt vi har och vi hjälps åt att synliggöra den.
Vi är medvetna om rummets gränser och vem som har tillgång till rummet. Vi vet att när vi definierar ett vi skapas också ett dom.
Vi uppmuntrar varandra att tänka kritiskt och reflektera över det vi och andra gör.
Vi försöker uttala de olika vägar/system/privilegium som har lett oss till detta gemensamma rum.
Vi gör saker, vi hjälper varandra, vi står upp för varandra.
Vi säger ja. Och sen: men hur, med vem?
Vi hjälps åt att skapa ett rum med god stämning.
Vi lyfter och refererar till varandra.
Vi skapar processer som är bra för oss.
Vi litar på processen, inte produkten.
Vi härmar och stjäl som ett sätt att lära.
Vi tränar och övar, det tar aldrig slut.
Vi vilar när vi behöver.
Vi tänker och gör samtidigt.
Vi säger inte antigen eller, vi gör både och.
Vi är här, närvarade och redo.
Vi vänder oss till varandra och säger: Ta den tid du behöver, vi har ett långsiktigt mål, vi är på väg.

Pedagogik i det nyliberala och kapitalistiska systemet
Vi är tydliga, vilket ibland också är vårt problem. Vi är en maskin, det är det som är bra och det är det som är dåligt. I ett system där allt styrs av marknaden är kunskap och lärande en vara (som allting annat). I det här systemet blir vårt kunnande antingen bra för tillväxten eller meningslös, för ”valfriheten” i det här fallet handlar om att välja det ena av två uppställda motsatspar, som teori – praktik, förnuft – känsla, privat – politiskt, kunnande – ignorans. För oss är arbetet med att sprida ett radikalt pedagogiskt tänkande en kamp mot sunt förnuft och rationalitet, det handlar om att motstå frestelsen att förenkla och istället öva på komplexitet. Att se allt, alltid. Göteborgs Queerinstitut har sagt: Vi tar oss inte an en sak i taget, vi tar oss an hela skiten på en gång! Och vi håller med.
I ett nyliberalt och kapitalistiskt system börjar varje tanke och handling i konkurrens och ställer sig i vägen för en önskan om att dela något med andra. Och det är inte bara kapitalistiskt utan även kolonialt, patriarkalt och allt det andra. Vi varnar studenterna vi möter för att se kunskap som en vara som kan köpas och säljas, en investering. Lärandemålen på högskolorna är i den bemärkelsen ett falskt kontrakt. Kunskap är något vi har och är och delar, det är ett ständigt övande, en kondition som ska upprätthållas. En är aldrig tom på kunskap och en är aldrig fullärd.

Delad kunskap är dubbel kunskap! ropar jag till dig.

Nu står jag för äppelkinderna (röda av engagemang och ansträngning).


Pedagogiken kan hjälpa oss att tänka och handla på andra sätt. Om en öppnar sig för andra, om en ställer frågor som en verkligen vill höra svaret på. Om varje yttrande är en dialog och inte bara en positionering, för eller emot. I en radikal pedagogik vill vi uppmuntra kritiskt tänkande och uppmuntra till att vara komplex och motsägelsefull. Det innebär att ta in både och, samtidigt, och inte alltid luras att välja antingen eller.
Mellan oss kör vi en ja-policy. Vi säger ja till allt som den andra föreslår, med följdfrågan hur? Eller ur vilket perspektiv, med vem osv. Att säga ja till varandra är en metod för att tillåta det motsägelsefulla och komplexa, och ett sätt att öva på tillit.

Jag vågar vara dum med dig, liten och obeläst.

Jag blir störst och andas världen med dig. Fan, jag har till och med rappat för dig!

Och du sa: Det är asbra. Försökte rappa din text till Shantés beat – shit va svårt.

Vi får öva! Love, Lårkakan aka Internal Thigh Haemorrhage.


Det radikala i radikal pedagogik
Att alltid kombinera teori och praktik, det har vi jobbat hårt på. Vi definierar teori och praktik som två olika saker, och på det sättet visar vi hur de förutsätter varandra. Att teoretisera är att översätta en pågående praktik, och praktik är ett pågående görande av teori. Vi försöker närma oss teorin via praktiken och guida studenterna samma väg. Vilket motstånd! Idén om att tanken kommer före handlingen är så fundamental, så som idén om att något alltid måste komma först. Är det inte genom de sätt vilka våra tankar och ord uttrycks i handling som deras mening framträder? Tänkandet är en förlängning av livet, inte tvärtom.

Berörd.

Jag är rörd, står kvar och känner hur det rör om.

Du har lärt mig att vara mer respektlös mot teoretikerna

och alltid utgå från frågorna: hur är teorin relevant för mig och

vad kan jag använda den till? Du tar ingens ord för givet, ifrågasätter,

går i dialog med författaren och väljer aldrig den lätta vägen. Obevekligt!

I mötet med konstakademierna påminns vi igen och igen om att vår pedagogik är radikal. Ett av många exempel är frågan: Säg att du pratar om feminism och inte alla håller med dig – för du vet, alla är ju inte feminister – kan du hantera det då? Den avslöjar så mycket om hur institutionerna dröjer kvar i den positivistiska kunskapsbilden, där läraren presenterar objektiv kunskap, stående längst fram i klassrummet oemotsagd. Och ja, bilden av läraren (mannen) längst fram i klassrummet är både en verklighet och en metafor. Och nej, även om de möblerar om i rummet ändras inte automatiskt maktstrukturerna. Vi påstår att det är oändligt mycket lättare för studenterna att presentera sina egna bilder av världen om läraren säger Det här är min bild av världen, än Så här ser världen ut. Det är viktigt att visa att vi är del av den värld vi försöker förstå, och att vi lär oss just genom att vara del och inte genom att distansera oss. På det sättet blir vi medvetna om hur vi tar plats, hur våra kroppar alltid skuggar delar av sin omgivning och vad det betyder för vår förståelse av världen. När vi säger att alla människor innehar kunskap, så menar vi just det. Och när vi säger att vi undervisar i dialog så menar vi även detta. Vi vill att studenter säger sin mening, oavsett ideologisk ståndpunkt. Det är viktigt att bemöta och ta på allvar det som uttrycks. Konflikter och känslor i klassrummet måste få plats, men att våga dela med sig av sig själv och ta ställning, våga vara sårbar och försöka förstå är svårt för både lärare och studenter. Det är den radikala pedagogikens uppgift att skapa den plats av tillit som krävs för att ge utrymme för det självständiga, kritiska tänkandet.

Konstnären som står kvar
Konstnären som står kvar är titeln på nästa text, eller rap, som vi vill skriva. Den berättar om en konstnär som inte distanserar sig, som inte bara ställer frågor, till samhället och politiken, utan som står kvar och lyssnar på svaren. En konstnär som inte gömmer sig bakom intentionens frikort. Jag ville väl, men hur kunde jag veta att-kulturministern-var-rasist, att-blackface-är-en-rasistisk-stereotyp, att-min-världsbild-inte-är-den-enda? Goda intentioner räcker inte om en fortsätter vara ignorant. Konstnären som står kvar är en konstnär som deltar i diskussionen och låter sig påverkas.
Den radikala pedagogiken gör oss medvetna om vilken kunskap vi gör som konstnärer och för vem. Den hjälper oss att förstå hur konsten tar plats i de offentliga rummen och vilket ansvar vi har. Om varje konstnär är uppmärksam på pedagogiken i sin konstnärliga praktik, som en oundviklig dimension att förhålla sig till, skulle det bli tydligare hur det vi gör och säger spelar roll. Konst har en förmåga att översätta, förmedla och transformera erfarenheter och system av makt, trauman, öden, hårda fakta och sublima politiska förskjutningar, till en kollektiv kunskap. Stora ord, men vi tror på konsten. Och vi tror på den radikala pedagogikens tydliggörande av hur konsten verkar i världen.

Vad säger ni?
Med stor värme och kamratskap,
Johanna & Lisa