We are activists, we are artists

The edited script from a speech by EvaMarie Lindahl and Lisa Nyberg introducing A Revelation that Must Be Heard, published in the anthology Utvägar: Feministiska allianser för en solidarisk framtid Ordfront Förlag, Stockholm, ISBN: 9789170378126

.

Kören: VI ÄR AKTIVISTER, VI ÄR KONSTNÄRER

LN: Supervalåret 2014, vilket jävla mörker. Jag står inte ut! Med politiken, med

Kören: POLITIKERNA

LN: Samtidigt är jag så lycklig över de senaste årets demonstrationer, uppslutningen på gatorna. Vi är många, vi är starka, vi är här med våra kroppar och våra röster. Jag är lycklig över det verbala motståndet – rösterna som är där och envisas och säger ifrån, i de oändliga diskussionerna på nätet, i tidningarna, i spontana uppdateringar, i långa dikter, i ilskna utrop och uppmaningar att kämpa.

Kören: KÄMPA MALMÖ

EML: Det känns så nattsvart nu, efter ett år av politiker som inte ens blir upprörda, av poliser och hästar, av nazister på gatorna. Men jag är också så lycklig över kollektivet. Jag vägrar gå med på att vara isolerad. Jag räknar med er. Jag räknar med att ni tar över när jag inte orkar mer. Att vi tar över efter varandra. Att jag tar över efter dig. Ni finns där och väntar på mig – nya vänner, systrar, bekantskaper och organisationer. Tillsammans fyller vi upp den plats som skapas när den andra går hem. Vars plats jag upptar när du går hem. Det finns så många av er jag inte mött ännu. Motståndet är mångfacetterat, kollektivt och starkt.

Kören: JAG RÄKNAR MED ER, RÄKNA MED MIG

LN: Mitt i det här så undrar jag över konsten. Konsten som är min plats i världen, mitt jobb, min börda, mitt sammanhang, mitt engagemang. Jag kämpar för konsten men ofta undrar vad den ska vara bra för. Vad har vi alla dessa neutrala

Kören: VITA (pekar mot ansikte), VITA (kropp), VITA (vägg), VITA (tak)

LN: rum till? Rum som tvättat bort sina sammanhang, sin historia, sin lukt, sin smuts, sitt ljus, sin plats, varje spår av människorna. Vad gör vi i dessa rum? Vad gör vi med dessa rum?

EML: Just nu fyller vi det med svettiga strumpor, bultande hjärtan och rosiga kinder. Vi står här nu i ett rum som faktiskt inte är helt vitt.

LN: Vi möts. Vi lyssnar på varandra. Vi ser varandra i ögonen och säger du är här och jag är här och det är viktigt.

EML: Vi står här med en tro på konsten, på framtiden och på nya fantastiska samarbeten. Det finns alltså hopp.

LN: Jag vill att konst ska spela roll. I mötet med studenter återfinner jag min tro på konsten och konstnärerna. Där hämtar jag exempel på normbrytare, regelbrytare, vägbrytare och uppfinnare av nya världar. Konstnärer som sätter ord på det ordlösa, som delar tankar om det otänkbara.

EML: Jag vill att konst ska spela roll, att min konst ska spela roll. Men jag tvivlar på min egen praktik, på mina kollegor, på våra institutioner. När jag, isolerad från världen i mitt vita arbetsrum, tecknar, läser och planerar, känns det ibland som att jag agerar efter en konstnärsroll jag inte valt. En roll som säger att jag bör stänga dörren och vara ensam för att producera. En roll som inte störtar samhällen. En roll som är ofarlig.

LN: Min relation till konsten är full av hatkärlek. I sitt sämsta är den bara en självgod man upphöjd av ett hierarkiskt system. I sitt bästa erbjuder konsten ett kritiskt rum där jag får plats att tänka och förstå världen på oväntade sätt.

EML: Jag vet ju att konsten kan. Den har förmåga att glida över gränser, omsluta, laborera och ge rum till de ohörda. Det finns så fina exempel där konsten höjt rösten för någon vars röst inte hörs. Konstnären Sofia Hultin synliggjorde Malmös lesbiska historia genom stadsvandringen I’m every Lesbian. Anna Odell förändrade psykvården med sin fysiska kropp som insats. Artemisia Gentileschi, Frida Kahlo och Martha Rosler skildrar kvinnors verkligheter och ger styrka och mod till människor över historien och världen.

LN: Jag vet ju att konsten kan. Ingen människa är illegal startades av en grupp konstnärer under konstbiennalen Dokumenta X och växte snabbt till en folkrörelse. Konstnärerna i Occupy Wall Street- rörelsen försökte ge bild och röst åt det som var för stort att greppa. Konstnärer har riskerat sina kroppar och gått i exil för att de talat som en del av folket. De har gett sitt stöd till strejkande gruvarbetare, till kastlösa, då måste vi väl också kunna stödja papperslösa? Konsten kan vara nageln i ögat och slaget i magen på makten. Den kan också vara stödet i ryggen och fanan som vajar framför oss. Om vi vill!

EML: Jag vill att konst ska förändra världen och om inte ens vi konstnärer tror på detta, vem ska då tro på oss?

Kören: LIZ FEKETE

LN: Dear Liz, sweet Liz, thank you for reminding us that art can make a difference. Thank you for challenging the devastating globalised indifference with your sharp words and your warm voice. You spoke to us, and this is our way of responding.

EML: You, believing in me, in us, in art, is why this meeting is happening. Sharing ideas and frustration with you over email, planning this meeting, has given me hope. In your recent reports you criticise the way anti-racists in Sweden have been treated. Thank you for that, it is important for us to know and understand that what is happening here is seen outside of our borders. Your voice and your words are important.

LN: Today, we are hoping for a meeting of wills and voices.

Kören: WE ARE ACTIVISTS, WE ARE ARTISTS

EML: Tack till er som arrangerar demonstrationer och skapar fester, som gör banderoller och vägrar att vara tysta. Tack till de ideellt arbetande människor som driver världen framåt, till er som tar kampen längst fram vid kravallstaketen och riskerar era kroppar.

LN: Idag är vi här för att möta er. Tack för att ni har kommit hit, det är en jäkla dröm!

Kören: VÄRLDEN BRINNER